Hur många handdukar behöver en familj på fyra personer? Jag skulle säga åtta.
Ändå har vi handdukar till livets alla tillfällen. En handduk som kan ligga längst ner i en ryggsäck, gärna lite fuktig och helst i flera veckor. En handduk som kan ligga på golvet när man går ut ur duschen. En handduk som barnen använt till att torka munnen efter kvällens chokladglass, den ligger slängd i ett hörn – på golvet i köket. Två handdukar i en strandväska, förhoppningsvis inte blöta men väldigt sandiga. Fem handdukar i badrummet. Tretusen handdukar i tvättkorgen, tvättmaskinen och torktumlaren.
Ja.. och sen är ju hela linne skåpet fullt också.
Alla dessa handdukar är en stor bidragande faktor till det eviga tvättandet. Men tänk om vi bara hade åtta handdukar, vad dyrbara de hade varit då.
För några veckor sedan såg jag en dokumentär, minimalisterna. Ni kanske har sett den också och kanske påverkade den inte dig alls. Jag blir alltid extremt påverkad av dokumentärer. En dokumentär är som min bibel och det bästa jag vet är att lära mig mer om diverse ämnen. Minimalism var och är något nytt för mig. Jag har ju kommit i kontakt med det tidigare men inte reflekterat över det på riktigt.
Kort och gott så handlade dokumentären om två killar som jobbat sig upp till toppen, de hade vad vi skulle kalla allt. Det som så många av oss strävar efter. En fin lägenhet, en ny bil, massor av märkeskläder och en dyr klocka. Såklart var dom ju inte lyckliga. Det har man ju hört sedan barnsben. Lycka kan inte köpas för pengar men ändå strävar vi alla efter att ha så mycket pengar som möjligt.
Jag känner dock att jag blivit lurad hela livet, jag har ju gått runt och strävat efter att tjäna mer pengar så att jag har råd att spara. Men sanningen är ju att vi alla kan spara. Vi är alla konsumenter av helt onödiga prylar. Visst behöver vi ibland nya skor och kläder men vem av oss har inte en garderob fylld med kläder vi aldrig använder?
Så nu rensar vi här hemma och jag gillar det. Jag har också infört köpstopp, gjort en budget och börjar spara en hel del. Målet är att inte köpa någonting onödigt under hela året och att vi på julafton ska ha sparat ihop till en viss summa pengar. Inte pengar som vi ska använda till att köpa prylar, jag vill använda dessa pengar till att kunna köpa oss frihet. Mer tid tillsammans, mer tid att kunna umgås och hitta på saker. Inte till en ny fin bil eller en ny soffa.
Vi alla kan spara pengar. Om vi bara slutar att konsumera onödiga prylar som inte ger oss lycka.
Det känns som en enorm lättnad för mig, varje gång jag ser en reklamannons eller något fint i en butik så känner jag bara Nej. Jag behöver ingenting. Jag måste använda mina kreativa sidor till saker som faktiskt gör mig lycklig på riktigt. Som att skriva texter, läsa böcker och utbilda mig inom de ämnen som jag brinner för.
Jag har börjat engagera mig politiskt. Jag som alltid sagt att jag hatar politik, det finns bara ett rätt och fel har jag sagt. Men en diktatur fungerar ju bara om diktatorn alltid har rätt. Det har dom aldrig.
På senare år har jag ju förstått att det ligger mycket mer i politiken än vad man först tror. Dock så läggs mycket fokus på ickefrågor och det gör mig lite ledsen. Att vi inte diskuterar de verkliga frågorna utan tassar omkring med skygglappar för att inte råka se elefanten i rummet. Eller som Greta så fint förklarade i en dokumentär jag såg igår. Om berättelsen när kejsaren är naken men alla låtsas som ingenting. Exakt så känner jag och har känt hela mitt liv.
Hela min uppväxt är baserad på den historien. I en dysfunktionell familj med missbruk så pratar man aldrig om problemet. Jag har aldrig sagt till min mamma ”du är alkoholist” jag har aldrig sagt ”du dricker för mycket” det största problemet har behandlats som ett ickeproblem som ingen vill ta i. Jag lärde mig att vi inte pratar om det, vi spelar teater. Jag blev bra på det, bra på att låtsas att vara glad när hela kroppen gör ont och allt man vill göra är att skrika ut sanningen. Jag blev bäst i världen på att ljuga, på att anpassa mig efter andra. Bäst på att passa in med alla typer av människor, för jag kunde anpassa mig och dansa vilken vals som helst för att passa in. Men det var alltid en akt av skådespeleri. Som är extremt vanligt när man växer upp som jag gjort. Att anpassa sig för att passa andra människor. Att gissa sig till vad som är ett normalt beteende. Men nu vill jag inte vara normal längre, ni vill jag göra det som känns bra och viktigt för mig och trots dessa inre demoner som säger åt mig att jag inte duger, att jag inte kan så tänker jag göra det.
Jag tänker engagera mig för frågor som jag brinner för och jag tänker vara mig själv. Så nu är jag ett maskrosbarn i dubbel bemärkelse!
Helt plötsligt får jag ett infall. Jag ska starta en blogg, igen. När jag var i tonåren så hade jag flera bloggar. Alla hade en blogg. Den uppdaterades flitigt, minst tio inlägg om dagen i ett försök att hamna på blogg.se topplista. Där hamnade jag aldrig. Trots att jag ställde larm mitt i natten för att lägga upp inlägg. Inte visste jag om tekniken med tidsinställda inlägg. Att man kunde skriva dessa tio inlägg på en kväll och sedan lägga in tider och dagar för när de skulle publiceras.
Om jag går in på min blogg idag så förstår jag ju varför jag aldrig fick några följare. Jag försökte för mycket och det jag skrev saknade egentligen innebörd. Jag skrev sällan från mitt hjärta, jag skrev bara om det som jag trodde att alla andra ville läsa. I den perfekta bloggvärlden där allting handlade om mode och smink.
Den här bloggen är inte skapad för att få läsare. Den här bloggen är skapad av mig, för mig. Jag vill få ut mina tankar för annars snurrar dom runt i mitt huvud som en evig loop som aldrig tar slut. Ibland så orkar jag inte lyssna på min hjärna, så kanske känns det bättre om jag får utlopp för min kreativa sida i en blogg som ingen läser. Kanske så blir det värre men vi gör ett försök.
Maya Arfvidson 