Jag har börjat engagera mig politiskt. Jag som alltid sagt att jag hatar politik, det finns bara ett rätt och fel har jag sagt. Men en diktatur fungerar ju bara om diktatorn alltid har rätt. Det har dom aldrig.
På senare år har jag ju förstått att det ligger mycket mer i politiken än vad man först tror. Dock så läggs mycket fokus på ickefrågor och det gör mig lite ledsen. Att vi inte diskuterar de verkliga frågorna utan tassar omkring med skygglappar för att inte råka se elefanten i rummet. Eller som Greta så fint förklarade i en dokumentär jag såg igår. Om berättelsen när kejsaren är naken men alla låtsas som ingenting. Exakt så känner jag och har känt hela mitt liv.
Hela min uppväxt är baserad på den historien. I en dysfunktionell familj med missbruk så pratar man aldrig om problemet. Jag har aldrig sagt till min mamma ”du är alkoholist” jag har aldrig sagt ”du dricker för mycket” det största problemet har behandlats som ett ickeproblem som ingen vill ta i. Jag lärde mig att vi inte pratar om det, vi spelar teater. Jag blev bra på det, bra på att låtsas att vara glad när hela kroppen gör ont och allt man vill göra är att skrika ut sanningen. Jag blev bäst i världen på att ljuga, på att anpassa mig efter andra. Bäst på att passa in med alla typer av människor, för jag kunde anpassa mig och dansa vilken vals som helst för att passa in. Men det var alltid en akt av skådespeleri. Som är extremt vanligt när man växer upp som jag gjort. Att anpassa sig för att passa andra människor. Att gissa sig till vad som är ett normalt beteende. Men nu vill jag inte vara normal längre, ni vill jag göra det som känns bra och viktigt för mig och trots dessa inre demoner som säger åt mig att jag inte duger, att jag inte kan så tänker jag göra det.
Jag tänker engagera mig för frågor som jag brinner för och jag tänker vara mig själv. Så nu är jag ett maskrosbarn i dubbel bemärkelse!
Maya Arfvidson 